livet som insats...
Idag tog jag och klättrade upp på garagetaket för att skotta ner en hel del snö (man måste hjälpa till lite för att våren segar på), inte så lite snö heller, rätt slitsamt faktiskt, gubben stod nere på backen och såg lagom glad ut men hjälpte till lite från markhöjd.... (var nog inte takskottning som låg på hans att göra lista), allt gick rätt bra, men tog så klart tid för nu pratar vi SNÖ, helvetes mycket SNÖ, man kan säga att det blev svårare och svårare att stå bra ju mer snö som åkte ner....till slut fanns bara en liten liten fläck att stå på, men stadigt stod jag iaf, gubben hade varnat innan att det kunde bli halt men vad fan, han ska då tro han vet allt
....plötsligt, vet inte vad som hände, låg jag på taket och krampaktigt höll mej fast i taknocken, med blöta handskar!!.. men fatta, det funkar inte med blöta handskar och plåttak, långsamt gled jag neråt, gubben som stod nedanför och tokskratta, (föresten länge sen man hörde ett sånt hjärligt skratt från han, men det här tyckte han var roligt..) jag skrek men hjälp mej då!!
Då säger gubben -men vad ska jag göra? det kan jag inte.... 
Jamen vad fan, helt otroligt, till saken hör att han just i detta nu går en räddningsledarkurs på sex veckor, har varit brandman i flera år och säger att han inte kan göra något när det verkligen är skarpt läge för hans egen kärring?? Vilken sekund som helst går jag mitt öde till mötets....
Vet inte vad det var i hans tankar som gjorde att han ändrade sej :-) men hur det var sega han fram till stegen, klev upp tog tag i linningen på brallan och lyfte upp mej!:.. DET måste ha sett HELT sjukt ut..men tur för mej!.

Låter nog våren ha sin gilla gång i fortsättningen


- Man bör aldrig erkänna att man har haft fel,
för det betyder ju att man är klokare i dag än i går-