med konststycket att slå ihjäl mej igår, jo det är sant, men det var inte bara det som hände, nej då för att ta det från början..
Gubben upptäckte att vännen C:s häst låg på rygg i hagen med alla fyra ben i vädret, såg inte klokt ut, jag rusade ut och skrek hennes namn och hon ställde sig upp i ett nafs..
Tänkte väl inte så mycke mer, förän samma sak hände tredje gången, då förstod man att hon var sjuk, kolik, det är inte så kul, det blev till att gå och gå, veterinär, droppställning, morfin, blod, vakande och elände innan hon repade på sig.. si så där 12 timmar senare.
Under hela tiden antingen snöade det heller regnade eller både och, så man blev rätt kall, blöt och trött..

De andra två, skulle få hö (de var ju inte sjuk så hungern slog till), höluckan gick inte att använda eftersom droppställningen skulle blivit dränkt i hö, så det var bara att "säcka hö" direkt uppe på höbotten, lilleman hjälpte till, när sista säcken skulle fyllas hände vetintevad, jag gick först i den djävulska trappen (varför gör man såna branta trappor i ett stall???) lilleman efter, plötsligt ramlade jag (vetintehur), slog i knät, höften, foten och handleden i trappjäveln och rasade ner..... HELVETE vad ONT det gjorde och HELVETE vad jag svor (alla fula ord jag kunde och några nya kom till)...



Vad jag då inte visste (helt ego med mina smärtor) var att jag på något vis sparkat lilleman rätt på näsan med mina stora tunga stallskor?!!! MEN stackars barn! Sparkad av sin egen mamma!

Tänk tanken bara, fröknarna på dagis frågar lilleman som står där med röd svullen näsa tidigt på måndagsmorronen

-men lillevän vad har hänt?
Lilleman svarar -mamma har sparkat mej...

Nej usch och fy, tur att både vännen C (som dessutom är lillemans dagisfröken) och Pappan såg eller åtminstånde hörde vad som hände...

Som tur var gick det bra med lillemans näsa, men jag fick en tillrättavisning av lilleman själv -mamma man får ju inte svära så där!


- Att existera är enkelt. Men för att leva krävs det mod - dagligen -