med konststycket att slå ihjäl mej igår, jo det är sant, men det var inte bara det som hände, nej då för att ta det från början..
Gubben upptäckte att vännen C:s häst låg på rygg i hagen med alla fyra ben i vädret, såg inte klokt ut, jag rusade ut och skrek hennes namn och hon ställde sig upp i ett nafs..
Tänkte väl inte så mycke mer, förän samma sak hände tredje gången, då förstod man att hon var sjuk, kolik, det är inte så kul, det blev till att gå och gå, veterinär, droppställning, morfin, blod, vakande och elände innan hon repade på sig.. si så där 12 timmar senare.
Under hela tiden antingen snöade det heller regnade eller både och, så man blev rätt kall, blöt och trött..

De andra två, skulle få hö (de var ju inte sjuk så hungern slog till), höluckan gick inte att använda eftersom droppställningen skulle blivit dränkt i hö, så det var bara att "säcka hö" direkt uppe på höbotten, lilleman hjälpte till, när sista säcken skulle fyllas hände vetintevad, jag gick först i den djävulska trappen (varför gör man såna branta trappor i ett stall???) lilleman efter, plötsligt ramlade jag (vetintehur), slog i knät, höften, foten och handleden i trappjäveln och rasade ner..... HELVETE vad ONT det gjorde och HELVETE vad jag svor (alla fula ord jag kunde och några nya kom till)...



Vad jag då inte visste (helt ego med mina smärtor) var att jag på något vis sparkat lilleman rätt på näsan med mina stora tunga stallskor?!!! MEN stackars barn! Sparkad av sin egen mamma!

Tänk tanken bara, fröknarna på dagis frågar lilleman som står där med röd svullen näsa tidigt på måndagsmorronen

-men lillevän vad har hänt?
Lilleman svarar -mamma har sparkat mej...

Nej usch och fy, tur att både vännen C (som dessutom är lillemans dagisfröken) och Pappan såg eller åtminstånde hörde vad som hände...

Som tur var gick det bra med lillemans näsa, men jag fick en tillrättavisning av lilleman själv -mamma man får ju inte svära så där!


- Att existera är enkelt. Men för att leva krävs det mod - dagligen -

Rätt lustigt faktiskt att man gång på gång gör samma misstag, kan det vara för att man inte vill erkänna att man har fel??
Möjligtvis så är det så, men å andra sidan är det inte heller riktigt roligt att erkänna att man har fel...

Så just därför gjorde jag det igen....

tro nu inte att jag blivit religös på något vis (jag har alltid varit det!) nä, tänker på mitt föregående inlägg....

I morse när jag vaknade var det -4,2 grader och om inte så mycket iaf lite snö som ramlat ner, borta var den fruktansvärda geggan och marken var HÅRD! Men vad glad jag blev!!

Så då har jag väl inte så mycket mer att säga, just idag iaf...



- Det är en viss lättnad i ombyte, även om det sker från ont till värre. -

Nu finns ingen återvändå, jag bara måste lägga till ännu en kanintevarautangrej  i mitt lilla överlevnadskit, men fatta vad helt otroligt jobbigt att hålla reda på, något som måste hänga med vart än jag går annars funkar inget iaf inte någon längre stund..
Hittills har jag klarat mej med att se till att tre saker är med och det har varit nog så jobbigt med en virrpanna som jag, nu ska det till en grej till.....

Dessa tre har hängt med i mitt överlevnadskitt länge länge..

Som klar delad etta ligger SNUS och TREO, lämnar inte hemmet utan dessa två narkotikaliknande preparat... sen kommer mobilen, är rätt bra att ha med i olika sammanhang är dock inte så dödsviktig, men iaf..

Nytt är då..GLASÖGON, nu är det inte så att jag blint struttar omkring om jag inte har dessa med, men, skulle det uppstå en situation där man ska läsa något är det riktigt kört ser inget annat än en grötig massa, hur nära/långt jag försöker att få texten.. kan möjligtvis bero på att nuförtiden ska det vara så fruktansvärt liten text på allt, helt sjukt..



Nä, det var fan så mycket bättre förr..


Här kommer långhårsgrabbarnas senaste projekt, lysande!




- Det finns dagar som är som trappor, man måste välja om man ska gå upp eller ner -